linegear design

2009-02-25

Mot sig hade de ett fientligt Bernabéu och en illvillig ryktesroulette – med sig hade Liverpool samma grundprinciper som alltid.

Spela aldrig för dig själv.

Gå aldrig ensam.

Efter en halvtimmes ljudgehenna på Bernabéu bröt bortaklacken igenom infernot för första gången.

Långt där uppifrån det nordöstra hörnet mullrade sig sången starkare och starkare:

– Rafa-Rafa-EL, Rafa-EL BENÍTEZ!

Nere i den tekniska zonen hörde tränaren.

Han släppte aldrig blicken på spelet, men höjde högerhanden i en hälsning till alla de som ser Liverpool som något större än ett fotbollslag.

Hela veckan har den spanska pressen fyllts av historier om Rafa Benítez återkomst till Bernabéu.

Anekdoter från hans 23 år i klubben har staplats på hög. Nu skulle Real Madrid få se vad de gått miste om, hette det, och det var precis vad som hände.

Precis, exakt så här uppträder nämligen en klassisk fotbollsklubb förvaltad av Rafael Benítez.

Större delen av gårdagen var rätt och slätt förjävlig för Liverpool.

Tidigt stod det klart att superhjälten Steven Gerrard inte skulle kunna starta, och efter bara någon minut gick även Fernando Torres sönder.

Benítez skulle få sparken

Men vid det laget var det inte bara laget som såg andefattigt ut – hela klubben tycktes vara i gungning.

Madrid vibrerade av rykten.

De stora engelska spelbolagen hade slutat ta emot insatser på att Benítez skulle lämna klubben.

Enligt vissa viskningar skulle han själv kliva av, enligt de flesta andra var han på väg att få sparken.

På planen dominerade fortfarande Real Madrid, men på läktarna hade Liverpool långsamt kämpat ner motståndet. Med tio minuter kvar av första halvlek hade fansen bytt melodi, men behållit samma budskap. Till tonerna av La Bamba studsade en evighetslång stödsång omkring:

– Ra-Ra-Ra-Rafa Benítez.

För att förstå sig på klubbens kärna pluggade Benítez som besatt då han först kom till Liverpool. Tidigt fastnade han för ett citat från legendariske ledaren Bill Shankly:

– Socialismen jag tror på är den där alla jobbar för varandra. Så ser jag ser på fotbollen, och så ser jag ser livet.

Benítez är själv ingen politisk man, men insåg snabbt hur väl hamnarbetarmentaliteten runt Liverpool passade ihop med hans egen extremkollektiva fotbollsfilosofi. En match som den i går är frukterna av en tränares respekt för sin klubb.

Liverpool var Liverpool på Bernabéu, Rafa Benítez eget Liverpool.

De spelade zonförsvar som om de vore ihopbundna med rep, följde det taktiska upplägget som om det präntats in under hundratals videotimmar på bussen.

Real Madrid hade kunnat spela ända fram till påska utan att göra mål.

Och på samma sätt som laget höll ihop där nere i grytan slöt fansen leden där högt uppe på tredje etage.

Kan svälja cyanid

Alla älskar de inte allt med Rafa Benítez. Många av dem kan svälja cyanid vid tanken på hur spanjoren ibland förvandlar Shanklys glödande fotbollssolidaritet till pärmvändande paragrafmätning – men nu var det ändå fråga om ett yttre angrepp på en av de egna.

Det fick bli en hyllningsvisa till.

Någon gång har Benítez själv citerat en av de definierande meningarna från en Shankly-biografi han läst:

– Mer än något annat vill jag minnas som någon som byggde en familj av folk som kunde hålla huvudet högt och säga: Vi är Liverpool.

När slutsignalen gick så vrålade de röda om hur ingen av dem någonsin går ensam. Madrid-spelarna gnällde på varandra, samtidigt som kravallpolisen slogs med Ultras Sur-falangen nere på kortsidan.

Jodå, Real Madrid-folket hade fått se vad de gått miste om med Benítez.

De hade fått se på en klubb som vet vad den står för och vilka de är – en annan som förtvivlat fortsätter famla efter den identitet som gick förlorad i början av 2000-talet.

By Erik Niva